El último árbol

El último árbol ha caído, el último árbol de la ciudad: el más querido y adorado por todos, el árbol que fue un auténtico lugar de peregrinación para tanta gente que hasta guardias hubo que ponerle para salvaguardarlo de los excesos del amor,
muchas mujeres jóvenes, y menos jóvenes, vivían convencidas de que nunca serían capaces de armar a nadie más que a aquel árbol, creían que era sólo a él a quien debían entregarse y no a otro, y la única forma de satisfacerse totalmente era apoyarse en su tronco mientras dejaban que cualquier hombre entrase en ellas obrando como sustituto del árbol,
y después los caprichos mágicos de los peregrinos, las cintas
de colorines y las cruces de plata, las cuerdas de nudos complicados, joyas y collares, breves notas y cartas confesándole al árbol sus ansias y declarándole su amor, obsequios que lo cubrían hasta que parecía un árbol de navidad sobrecargado de dádivas,
pero ahora ha caído el árbol, el último árbol de la ciudad, la llama de verdor reminiscente que aún se alzaba contra la humareda del cielo, la última corona de fronda capaz de atraer a un pájaro en medio del desierto de concreto, capaz de irizarse después de la lluvia, cubierto de gotitas, el único que en virtud de algún milagro pudo haberse hecho futuro.
Ahora ya has caído pero no bajo un huracán ni bajo el peso de tu vejez, caíste bajo un ruin serrucho eléctrico que las Autoridades enviaron secretamente a medianoche: el último árbol cayendo víctima de un asesinato alevoso, planeado a sangre fría y cobardemente ejecutado, el árbol cuya vida significaba más que la de muchos hombres, el árbol inocente que soportaba como un santo el infierno de la la ciudad, ejecutado sin acusación alguna, sin instrucción de expediente ni juicio ni veredicto, sin ni siquiera una motivación lógica.
¿No sería que el árbol representaba para ellos un recuerdo peligroso, algo inquietante y subversivo, una esperanza de revolución amenazante, algo reprobable, o sería simplemente que el Poder, para exhibir su fuerza, quiso hacerle un gesto de despedida con la mano de la muerte?

(fragmento de "Sinnebilder", 1982)

Öar

Alla öar är lyckliga. Vi öbor klamrar oss fast vid vår lycka, det bästa vi har. Ingen öbo vill lämna sin ö, vi sitter där som sjöborrar fastvuxna vid våra klippor.
Min vi väntar alltid. Vi lever för att vänta och älskar vår väntan. Den går aldrig i uppfyllelse, därför är den så varaktig och stark, en sådan makt.
Vi väntar oss något utifrån. Allt kommer ju utifrån till oss, nästan allt, kommer över havet, är där plötsligt som om det fallit ner från himlen. Det känns overkligt, utan sammanhang med upphovet, därför kan vad som helst väntas, det är ändå ett slags mirakel.
Havet, det finns här alltid, och därför existerar det inte riktigt, det är för vanligt och ofrånkomligt. Havet känner vi bara vid stranden, som en del av stranden, sen fortsätter det utanför i oändlighet, tröttsamt, overkligt, ger huvudvärk bara man försöker föreställa sig det. Varför ska havet breda ut sig så där, bara för att flyta ihop med himlen och bli likgiltigt?
När havet stormar och rasar iakttar vi det med sneda sidoblickar, ironiskt, trumpet, nästan förolämpat: så det bär sig åt! Och vi vänder oss ifrån det, vänder oss inåt mot våra klippor och dalar, uthärdar havets galenskap utan att låtsa om den mer än nödvändigt.
Havet ska vara som om det inte fanns där, lugnt, öppet, omslutande utan att isolera, skyddande och samtidigt förblindande. Havet har sina förpliktelser mot oss öbor, sina urgamla åtaganden, sonm inte får brytas så där nyckfullt. Nåja, det är ju bara tillfälligt! Havet är en kvinna med sin lynnighet, bäst att blott rycka på axlarna när hon slår i dörrarna.
Vi är alla fall fullt upptagna med att vara lyckliga. Det är ett långsamt arbete som aldrig blir fullbordat, knappast märks på kort sikt. Det kräver sin man, sin kvinna, ja, också sitt barn. Barnen får tidigt börja delta i lyckoarbetet så gott de kan. Den som ska bli lycklig måste böjas i tid.
Besökare utifrån behandlar vi vänligt, gästfritt, men vi anförtror dem inte våra hemligheter, släpper dem inte in på livet. Fe blir ändå aldrig annat än besökare, hur länge de så dröjer sig kvar. De förstår aldrig den lyckosträvan som är gemensam för oss öbor och håller oss kvar på vår ö, som om det inte fanns någon värld utanför.