|
El último
árbol
El último
árbol ha caído, el último árbol de la ciudad:
el más querido y adorado por todos, el árbol que fue un
auténtico lugar de peregrinación para tanta gente que hasta
guardias hubo que ponerle para salvaguardarlo de los excesos del amor,
muchas mujeres jóvenes, y menos jóvenes, vivían convencidas
de que nunca serían capaces de armar a nadie más que a aquel
árbol, creían que era sólo a él a quien debían
entregarse y no a otro, y la única forma de satisfacerse totalmente
era apoyarse en su tronco mientras dejaban que cualquier hombre entrase
en ellas obrando como sustituto del árbol,
y después los caprichos mágicos de los peregrinos, las cintas
de colorines y las cruces de plata, las cuerdas de nudos complicados,
joyas y collares, breves notas y cartas confesándole al árbol
sus ansias y declarándole su amor, obsequios que lo cubrían
hasta que parecía un árbol de navidad sobrecargado de dádivas,
pero ahora ha caído el árbol, el último árbol
de la ciudad, la llama de verdor reminiscente que aún se alzaba
contra la humareda del cielo, la última corona de fronda capaz
de atraer a un pájaro en medio del desierto de concreto, capaz
de irizarse después de la lluvia, cubierto de gotitas, el único
que en virtud de algún milagro pudo haberse hecho futuro.
Ahora ya has caído pero no bajo un huracán ni bajo el peso
de tu vejez, caíste bajo un ruin serrucho eléctrico que
las Autoridades enviaron secretamente a medianoche: el último árbol
cayendo víctima de un asesinato alevoso, planeado a sangre fría
y cobardemente ejecutado, el árbol cuya vida significaba más
que la de muchos hombres, el árbol inocente que soportaba como
un santo el infierno de la la ciudad, ejecutado sin acusación alguna,
sin instrucción de expediente ni juicio ni veredicto, sin ni siquiera
una motivación lógica.
¿No sería que el árbol representaba para ellos un
recuerdo peligroso, algo inquietante y subversivo, una esperanza de revolución
amenazante, algo reprobable, o sería simplemente que el Poder,
para exhibir su fuerza, quiso hacerle un gesto de despedida con la mano
de la muerte?
(fragmento
de "Sinnebilder", 1982)
|
|
Öar
Alla
öar är lyckliga. Vi öbor klamrar oss fast vid vår
lycka, det bästa vi har. Ingen öbo vill lämna sin ö,
vi sitter där som sjöborrar fastvuxna vid våra klippor.
Min vi väntar alltid. Vi lever för att vänta och älskar
vår väntan. Den går aldrig i uppfyllelse, därför
är den så varaktig och stark, en sådan makt.
Vi väntar oss något utifrån. Allt kommer ju utifrån
till oss, nästan allt, kommer över havet, är där plötsligt
som om det fallit ner från himlen. Det känns overkligt, utan
sammanhang med upphovet, därför kan vad som helst väntas,
det är ändå ett slags mirakel.
Havet, det finns här alltid, och därför existerar det inte
riktigt, det är för vanligt och ofrånkomligt. Havet känner
vi bara vid stranden, som en del av stranden, sen fortsätter det
utanför i oändlighet, tröttsamt, overkligt, ger huvudvärk
bara man försöker föreställa sig det. Varför
ska havet breda ut sig så där, bara för att flyta ihop
med himlen och bli likgiltigt?
När havet stormar och rasar iakttar vi det med sneda sidoblickar,
ironiskt, trumpet, nästan förolämpat: så det bär
sig åt! Och vi vänder oss ifrån det, vänder oss
inåt mot våra klippor och dalar, uthärdar havets galenskap
utan att låtsa om den mer än nödvändigt.
Havet ska vara som om det inte fanns där, lugnt, öppet, omslutande
utan att isolera, skyddande och samtidigt förblindande. Havet har
sina förpliktelser mot oss öbor, sina urgamla åtaganden,
sonm inte får brytas så där nyckfullt. Nåja, det
är ju bara tillfälligt! Havet är en kvinna med sin lynnighet,
bäst att blott rycka på axlarna när hon slår i dörrarna.
Vi är alla fall fullt upptagna med att vara lyckliga. Det är
ett långsamt arbete som aldrig blir fullbordat, knappast märks
på kort sikt. Det kräver sin man, sin kvinna, ja, också
sitt barn. Barnen får tidigt börja delta i lyckoarbetet så
gott de kan. Den som ska bli lycklig måste böjas i tid.
Besökare utifrån behandlar vi vänligt, gästfritt,
men vi anförtror dem inte våra hemligheter, släpper dem
inte in på livet. Fe blir ändå aldrig annat än besökare,
hur länge de så dröjer sig kvar. De förstår
aldrig den lyckosträvan som är gemensam för oss öbor
och håller oss kvar på vår ö, som om det inte fanns
någon värld utanför.
|