DESPERTARES DE UNA VIDA REVISTA
por Miguel Gabard

I
Mientras no se los coman las larvas inevitables del adiós, nuestros corazones se pertenecen. Más allá de las vértebras que los sostienen; cada uno en su propia cavidad; la cavidad de los dos. Ambos laten los rugidos que gritan que se aman. Hablan de lo mismo y bombean diferentes corrientes de ideas que convergen en la fuente que los inventó, que los creó, que les dio el fluido que les da vida. Ellos, bajo un mismo plafón azul claro que alberga infinitas vidas, se encuentran y desencuentran en diversidad de ríos de ideas. Se dicen igual que se quieren. Sus músculos al moverse salpican también el agua que los moja, fluyendo al mismo tiempo en caudales de cariño impalpable. Como el azúcar; dulce, endulzante e impalpable. Los acompaña la doble soledad de dos diversidades, palpitantes e iguales. Los une la desigualdad de los amores que fueron; de los fluidos que fueron obstruidos por frías puertas del desamor. Esos ventilados vaivenes de amores hechos y deshechos. El producto de sus factores hoy ya no se encuentra a su lado y la alteración de su orden no les permite ya crear. Sólo queda el encuentro, desencuentro, reencuentro de dos latentes corazones que se pertenecen por momentos y se prestan por otros. Préstamos de desconfianza que muchas veces duelen al ser devueltos con la misma moneda, pero que inevitablemente pagan con intereses de autoestima y comprensión. Muchas veces las palabras están de más. Se pierden antes de ser creadas porque no quieren ser creadas. No hay tiempo ni ganas de cruzar símbolos incomprensibles para el lenguaje del encuentro, desencuentro, reencuentro; porque es físico y únicamente reconvertible en volátiles ansias de compartir lo único y nuestro. Pero muchas veces las palabras, sin estar de más, tampoco son creadas. Y me pregunto por qué.

II
Mi vida aflora en casi su totalidad y me acosa en momentos en que nuevamente me planto frente al sepelio de mi propia sangre. Sangre, por mí, casi olvidada en las fibras de mi ausencia, propia y obligada. En ese momento creo en la reencarnación de pensares que me comunican su recuerdo, inolvidable y certero, puntual y temporal pero imperecedero. Creo definitivamente en mi conversación con el más allá de mi vista, y mis sentidos nos convierten en uno. Siento que me habla y quiere decirme que no es mi culpa, aunque yo ya lo sepa. Me convence y yo lo vuelvo a saber. Ahora desde su propia boca, inmaterial ya, quizá muy enferma pero clara y clarividente. Un nuevo retorno se presenta casi sin palabras. Aquello que se dice no quiere retornar conmigo y yo tampoco quiero que lo haga. Es importante que repose sobre la mente de quienes se quedan, de quienes quizá nunca vayan a retornar, nunca quieran retornar; o nunca se les dio la oportunidad de hacerlo. No se puede saber, sino sólo ellos lo hacen.

Las flores que deposité no serán nunca tan marchitas como suficientes, ni marchitas por suficientes, ni suficientemente marchitas a mi modo de ver. Aunque físicamente en poco tiempo no estarán vivas, se convertirán en nuestro puente bilateral. Para hacerte saber que siempre estaré allí, en ti y para ti. Estoy pagando mi deuda con el incalculable valor de tu invalorable ausencia, presente y desinteresada.

LiETT REVIDERAT LIVS UPPVAKNANDEN
av Miguel Gabard

I
Så länge farvälens ofrånkomliga larver inte äter upp dem, kommer våra hjärtan att tillhöra varandra. Bortom de kotor som håller dem; vart och ett i sin egen urholkning; bådas urholkning. Båda klappar sina vrål vilka skriker att de älskar varandra. Pratar om detsamma och pumpar skilda strömningar av idéer vilka sammanfaller i källan som uppfann dem, som skapade dem, som gav dem vätskan som ger dem liv. De, under ett och samma ljusblåtak som härbärgerar oändliga liv, möts och går ifrån varandra i skilda tankefloder. Talar ändå om att de älskar varandra. Deras muskler i rörelse stänker också vattnet som våtlägger dem och de flyter samtidigt i överflödig oberörlig tillgivenhet. Söt och försötande som florsockret. Två slående och lika diversiteters dubbla ensamhet slår följe med dem. Olikheterna i kärlekar som var förenar dem; flöden som förhindrades av okärlekens kalla dörrar. Dessa ventilerade uppochnedgångar i gjorda och ogjorda kärlekar. Deras faktorers produkt finns idag ej längre vid deras sida och rubbningen av dess ordning låter dem ej längre skapa. Kvar blir bara mötet, särgånget, ommötet, av två slående hjärtan som för ett ögonblick hör till varandra, för ett annat lånar av varandra. Lån av misstro som många gånger gör ont när de återlämnas med samma mynt, men som oumbärligen betalar med självförtroendets och förståelsens intressen. Många gånger är orden överflödiga. Förloras innan de skapas eftersom de ej vill bli skapade. Finns ej tid eller lust att utbyta oförståeliga tecken inför mötet, särgånget, ommötet; eftersom det är fysiskt och enbart utbytbart mot en flygande längtan till att dela med sig av det enda och vårt. Men många gånger skapas ej ord ändå, även om de ej kan bli överflödiga. Och jag frågar mig varför.

II
Mitt liv strömmer till i nästan sin helhet och hetsar mig då jag återigen står inför mitt eget blods jordfästning. Blod, för mig nästan förglömt i min egen påtvingad frånvaros urkrafter. Just i det ögonblicket tror jag på förkroppsligandet av tankar som kommunicerar minnet; det oförglömliga och precisa, det otvivelaktiga och tidsenliga men oförgängliga. Tror definitivt på min pratstund med det utomjordliga och bortom min egen syns räckvidd, och mina känslor omvandlar oss till bara en. Känner att han talar till mig och försöker övertala mig om att det inte är mitt fel, även om jag redan vet det. Är hursomhelst övertalande och jag blir åter igen medveten om det. Nu kom det från hans egen mun, redan immateriell, måhända mycket sjuk men överskådlig och framsynt. En ny återvändo gör sig redo, nästan utan ord. Det som sägs vill inte återvända med mig och det vill jag ej heller. Viktigt är att det får vila över tankarna på dem som stannar, på dem som kanske aldrig återvänder, dem som ej vill återvända, eller dem som aldrig gavs möjlighet att göra det. Det kan man ej veta, bara de gör det.

Blommorna som jag ställde kommer aldrig att vara lika mycket vissna som tillräckliga, ej vissna för tillräckliga, ej heller tillräckligt vissna, enligt min mening. Även om de om kort fysiskt inte kommer att finnas vid liv, kommer de att förbli vår bilaterala bro. För att du ska veta att jag alltid ska vara där, i dig och för dig. Jag håller på att betala min skuld med det oberäkneliga värdet av din ovärderliga frånvaro, närvarande och ointresserade frånvaro.